Ouden, gitarren och flamencon

Vad ouden är

Wikipedia beskriver ouden som ett päronformat, bandlöst stränginstrument av luttyp med kort hals från Mellanöstern. Avsaknaden av band och den kortare halsen skiljer den från den västerländska lutan. Den spelas med ett plektrum som kallas risha. Det arabiska namnet har flera föreslagna ursprung, bland dem ett ord som betyder trä eller pinne, och en forskare har föreslagit en persisk källa med betydelsen sträng. Fotografiet visar en lektion på instrumentet i Kairo.

Strängar och korer

En oud har vanligtvis elva strängar i sex korer, även om vissa modeller har fem eller sju korer, vilket innebär tio eller tretton strängar. En kor är ett par strängar som stäms tillsammans, så Ziryabs rapporterade femte strängpar är ett uttalande om korer. Wikipedia presenterar tillskrivningen som tradition och noterar att en annan författare, Ibn al-Haytham, också nämner en femte sträng. Poängen är viktig eftersom den knyter en namngiven person till en förändring av ett instrument.

Ouden kommer till Iberiska halvön

Umayyaderna förde ouden till Hispania när de erövrade det 711, enligt Wikipedia. Ziryab, en musiker som landsförvisades till al-Andalus, tillskrivs att ha lagt till en femte sträng och grundat en musikskola i Córdoba. Vid 1000-talet var muslimska Iberien ett centrum för instrumenttillverkning, och instrument spreds till Provence, påverkade trubadurer och nådde resten av Europa. Västerländska lutor växte fram ur den medeltida islamiska ouden.

Flamencogitarren

En flamencogitarr skiljer sig från en klassisk på flera sätt, enligt Wikipedia. Den är lättare, med tunnare lock och mindre bracing, för ett ljusare och mer perkussivt ljud. Strängarna sitter lägre, vilket underlättar snabbt spel, och en plastskyddsplatta skyddar kroppen mot fingertoppsslag som kallas golpes. Botten och sidor är vanligtvis av cypress, sykomorlönn eller rosenträ. Gitarren ackompanjerar sångaren och dansaren, och en gitarrist behöver stark volym för att höras över dansarnas skor.

Att se på högerhanden

Wikipedia listar tre vanliga tekniker. Rasgueado är ett rullande strum som görs genom utåtriktade snärtar med högerhandens fingrar. Picado är en snabb enkeltonig skala som spelas genom att växla mellan två fingrar. Alzapúa är en teknik där högerhandens tumme rör sig upp och ner. I ett litet rum är alla tre synliga från några meters håll, vilket är en anledning till att en nära plats lönar sig. Titta på handen, inte bara på dansaren, och du kommer att börja höra vilken teknik som gör vilket ljud.

Varifrån alzapúa kommer

Artikeln säger att alzapúa har rötter i oudens plektrumteknik. Det är den tydligaste dokumenterade tråden mellan instrumentet som Ziryab tillskrivs ha förändrat och gitarren du kommer att höra i ett flamencorum. Det gör inte flamencogitarren till en form av oudspel, och det bevisar inte att Ziryab själv påverkade gitarren. Det säger att en gest som används med ett plektrum på ett instrument nu spelas med en tumme på ett annat.

Vad som fortfarande är omdebatterat

Flamencos ursprung är omstritt. Wikipedia lägger fram flera hypoteser, bland annat en som kopplar det till romska migrationer från Indien och en annan, Blas Infantes arabistiska teori, som enligt Wikipedia inte är allmänt accepterad. Den syn som är mest accepterad idag förenar den gitano-andalusiska tesen. UNESCO utnämner Andalusien till dess hjärtland och ger den gitano-gemenskapen en väsentlig roll i dess utveckling. Så ouden är en tråd bland flera, inte hela tyget.

Läs nästa: Ziryab, svarttrasten från Córdoba

Vem detta inte är för

Inte en stämningsmanual eller en köpguide. Den berättar inte hur man spelar något av instrumenten, och den går inte så långt som att påstå att flamenco är arabisk musik. Den är avsedd för en nyfiken lyssnare som vill veta varför ett Madridkafé uppkallat efter en lutenist från Córdoba är en rimlig plats att höra en spansk gitarr, och för alla som gillar att veta var ett ljud kommer ifrån innan de hör det live i ett litet rum.